ARBETARBLADET, 10 APRIL 2017
Gävlesymfonikerna på cd: Varför Brahmsfeber? Men riktigt fint!
Gävle Symfoniorkester spelar i Premier Leage, om man ska tro vissa internationella bedömare. När Gävlesymfonikerna gör skivinspelningar uppmärksammas de nämligen ute i världen. Vårens nya Brahms-cd har redan fått mycket beröm. Så här tycker AB Kulturs musikrecensent.
För ett par år sedan spelade Gävlesymfonikerna väldigt mycket Brahms.. Det var som om man drabbats av någon sorts Brahmsfeber. På programmet stod bland annat de två serenaderna. Nu är inspelningar av de verken först ut i chefdirigenten Jaime Martíns och symfonikernas samarbete med det finska skivbolaget Ondine.
Inget fel på Brahms, även om de här två tidiga verken, inte når samma djup som till exempel de fyra symfonierna. Men man kan vara lite undrande över att de väljer den här musiken och kompositören. Är det skivbolagets, dirigentens eller vems val?
Det profilerar ju inte orkestern särskilt utan det här är standardverk som spelas ofta av orkestrar runt om i världen. Här ger man sig också in på, vad engelsmännen kallar "a crowded field". För något år sedan kom till exempel Riccardo Chailly och Gewandshausorchester Leipzig ut med en inspelning av samma två serenader som fick mycket uppmärksamhet. Många andra utgåvor finns också för den som gillar de här verken.
Det hade varit mer spännande med till exempel inspelningar av några av de stycken som orkesterns "huskompositörer" skrivit direkt för Gävlesymfonikerna.
Nåja, varför sörja över det som inte finns i stället för att glädjas åt det som nu finns att ta del av. För det här är en riktigt fin inspelning, gjord i Gävle Konserthus strax efter konsertframförandena, där man slås av det mustiga ljudet och klangen i stråkarna.
Martín och musikerna flyger ibland fram i det livliga, friska tempot i början av den första serenaden, i D-dur. Här finns en fräschhet och spelglädje som smittar. Kanske spiller livfullheten över lite i adagiot där man kunnat gå ner lite mer i tempo och fått fram en större innerlighet.
Den andra serenaden, i A-dur, är lite udda eftersom violinerna inte är med utan stråkarna bärs upp av violasterna. Här på skiva fungerar den ännu bättre än den första med ett större lugn över spelet och bra separation av instrumenten.
Tar man det för vad det är och inte önskar något annat så är det här en riktigt bra skiva med imponerande ljud. Man når inte upp till Haitinks och Royal Concertgebouws inspelningar från 70-talet men står sig annars mycket väl i internationell jämförelse.
Fakta: Musik på cd, Brahms – Serenades 1&2, inspelad med Gävle Symfoniorkester under ledning av Jaime Martín (Ondine)
-Lars Westin
CLASSIC FM, 27 MARS 2017
Brahms: Serenades 1 & 2 - Gavle Symphony Orchestra conducted by Jaime Martin.
The British based Spanish flautist and conductor Jamie Martin has been associated with this Swedish Orchestra for four years now, and they play very well for him, on a most enticing 72minute issue.
Brahms wrote both his serenades whilst in his late 20s and still nerving himself to write a symphony.
The First Serenade is a bucolic affair, and best treated as an entertaining divertissement. The Second Serenade, with no upper strings, is a more intimate piece, written as an act of homage to Mozart's Wind Serenades.
What's in a name? People sometimes ask. In music, quite a lot. By calling these pieces Serenades, Brahms almost certainly condemned them to neglect and underestimation. They never appear in concert programmes, and are rarely heard on the radio. But happily, there are some good recordings around, notably one with Riccardo Chailly and the Gewandhaus Orchestra on Decca.
Even if that remains first choice, this Ondine issue is worthy of being mentioned in the same breath, and if you don't know this music, you have a treat in store discovering it.
CLASSICAL EAR, 1 MARS 2017
Brahms: Serenades – No 1 in D major, Op 11; No 2 in A major, Op 16
Jaime Martín chooses sensible speeds, possesses a keen ear, and elicits a thoroughly tasteful, poised and eager response from his colleagues.
Jaime Martín masterminds most pleasing accounts of both of Brahms's youthful serenades with the Gävle Symphony Orchestra (of which he has been Artistic Director and Principal Conductor since 2013). The favourable impression left by the Spanish flautist/conductor's 2015 Tritó release of Schubert 'Great' C major Symphony is replicated by the present characterful, lucid and glowingly affectionate pair of performances. Martín chooses sensible speeds, possesses a keen ear, and elicits a thoroughly tasteful, poised and eager response from his colleagues. In the First Serenade I'm happy to report that the second-movement scherzo's joyous trio melody beams exactly as it should, while the Gävle SO's personable winds and lower strings excel in the rather more intimate Second Serenade. Featuring admirably warm-toned and detailed engineering from the superlative Take5 production team of Ingo Petry and Marion Schwebel, this Ondine newcomer comfortably joins my own shortlist for this particular coupling, namely Kertész, Haitink, Boult, Bertini, Joeres and – the most sparky of all – Riccardo Chailly and the Gewandhausorchester Leipzig on Decca (reviewed by yours truly on 11 March 2015). Most enjoyable!
–Andrew Aschenbach
THE GUARDIAN, 5 MARS 2017
Brahms: Serenades 1 & 2 CD review – Jaime Martín in the spotlight, 3/5stars
Anyone who champions Brahms's gloriously eccentric, lyrical and capacious Serenades – No 1 in D with six movements, No 2 in A with five – deserves full attention. Here they get it. Jaime Martín was chiefly a flautist until switching careers to full-time conducting in 2013. He gets three big pictures on this CD – the first in a series of Brahms recording with the Gävle Symphony Orchestra – whereas Brahms has only one, scarcely bigger than a postage stamp. Despite occasional thickening of textures, there's some lovely playing, with warm woodwind and horns and nice, crisp syncopations. Martín does not allow the tempi to drag: important in works that need to be kept agile and alert to reveal their special charm.
-Fiona Maddocks
HUFVUDSTADSBLADET/VÄSTRA NYLAND, 29 MARS 2017
Gävlesymfonikernas inspelning av Brahms serenader är på allt sätt njutbar.
Att Ondine engagerat Gävlesymfonikerna är på alla sätt skojigt, men att en orkester som är känd framför allt för sina fina inspelningar av inhemsk repertoar nu väljer att göra Brahms känns som ett märkligt beslut. Åtminstone tills skivan börjat snurra på tallriken. Därefter känns det som det naturligaste tänkbara beslutet. De facto är Gävlesymfonikerna med sina 52 musiker den perfekta ensemblen för Brahms och balansen instrumentgrupperna emellan klingar genomgående naturlig.
De båda orkesterserenaderna – tillkomna under Brahms tid i Detmold 1857–59 – är dessutom oerhört charmerande, och alltför sällan framförda, verk. Den första serenaden är med sin knappa trekvartstimmen långa duration något av en förklädd symfoni och Brahms lekte även med tanken på att stöpa om den till en sådan.
Den andra serenaden är introvertare till karaktären och med sin mörkare färgläggning – violinerna saknas – den mindre omedelbart slående av syskonverken, men var inte desto mindre en av Brahms favoriter bland sina egna verk.
Spanske flöjtisten Jaime Martin har gjort en rätt imponerande dirigentkarriär och tycks sedan han tog över chefdirigentskapet för Gävlesymfonikerna ha hittat en nära nog optimal melodi med sin ensemble. Tolkningarna är fräscha, rytmiskt levande och klangligt anslående och vi noterar bland annat glädjande alerta valthorn i bägge serenaderna.
-Mats Liljeroos
MUSICAL OPINION, MARS 2017
Brahms: Serenades 1 & 2 CD review, 5/5stars
In the teeming world of contemporary classical recordings, every so often comes an issue that is so musically intelligent in terms of repertoire, so well performed with regard to musical understanding and so well recorded that it reaffirms one´s belief in the medium in terms of cultural enlightenment.
This is such an issue, a fine and simply conceived pairing of Brahms's two relatively early orchestral masterpieces – so often overlooked in the face of his later symphonies – and so splendidly performed by an obviously fine orchestra that I have no hesitation in declaring it to be one of the best recordings of music from this era I have heard for a very long time.
The Swedish Gävle Symphony Orchestra is a new name for me, as is that of their self-evidently gifted conductor Jaime Martín, but they have nothing to fear in comparison with far more frequently-encountered names. This is a truly fine issue, of which the artists and the company which has served them so well should feel justly proud.
It is comprehensively recommended to all Brahms lovers and to all those keen to hear great music well performed and presented.
-Robert Matthew-Walker
PLANET HUGILL, 11 MARS 2017
Youth Brahms in characterful performances from Jaime Martin & the Gävle Symphony Orchestra
Star rating: 3.5
Early Brahms in highly characterful performances from this Swedish orchestra
Brahms' First Symphony was not finished until 1876 (when the composer was 43), though he had started work in it in the 1850s. His two orchestral serenades date from the same period, young man's music written when the composer was in his early 20s. On this new disc from Ondine, Jaime Martin conducts the Gävle Symphony Orchestra in Brahms's Serenade No. 1 in D major, Op.11 and Serenade No. 2 in A major, Op.16.
Founded in 1912, the Gävle Symphony Orchestra is based in Gävle, the largest city in East Sweden, Jaime Martin has been principal conductor since 2013. The orchestra, which numbers around 52 permanent musicians, is based in a new concert hall built in 1998. This disc is the first of a Brahms series the orchestra is making with Ondine, and a disc of Brahms cantatas is forthcoming.
From 1857 to 1859, Brahms spend the winters in the small principality of Detmold, and it was from this period that his two serenades date. The serenades were conceived partly in emulation of Mozart's works in the genre. Brahms was also working on the First Piano Concerto, and solicited advice regarding orchestration from Joseph Joachim, and Joachim advised to a certain extend on the serenades.
Serenade No. 1 was original written for chamber forces, wind and string octet but Brahms revised it for full orchestra and it is in this form which it is performed here. It is a long piece, lasting over 40 minutes and the length of the work, particularly the slow movement lasting over 10 minutes, may have been challenging for the original audiences.
The opening Allegro Molto starts off as lyrically pastoral but then explodes with energy in a performance which is vividly engaging. Bursting with energy, this is young man's music but we can hear Brahms' distinctive orchestral voice already. One of the things I enjoyed about the performances on the disc was the prominence of the wind in the balance, helped by some very fine wind playing. In the opening movement there are some vivid wind led moments. The first Scherzo is graceful and dance-like, and Martin makes it go with a nice swing. The Adagio non troppo is expansive, the music takes its time and the construction seems to wander a little. The winds are again noticeable, and play with a nice tang to the tone. The strings might lack the lushness of some orchestras, but they play with nice delicacy. The pair of minuets make a rather shorter movement, and in style they are more rumbustious than courtly dance but with a nice lilt to them, and the wind playing with a nicely pungent tone. The second Scherzo is similarly robust, whilst the find Rondo starts in a similar robust manner but develops with more relaxed lyrical moments.
Serenade No. 2 remains in its chamber orchestra version, with double woodwind but omitting violins, trumpets, trombones and percussion. Brahms revised the work in 1875. The Allegro moderato is lyrical, but by no means uncomplex. It receives a graceful performance with again a nicely pungent tang to the wind playing. The Scherzo is very much a country dance, played with engaging vitality. The Adagio is lyrically beautiful with moments of passion making the movement quite intense, with a lovely clarinet solo. Quasi menuetto flows gracefully with some lovely solo oboes, and the Rondo finale is crisply engaging.
Jaime Martin and the orchestra bring out the vivid contrasts in the music, and giving us a sense of Brahms' youthful vigour. Though for me, a little trimming would have been in order as some movements seem a little too expansive, in danger of rambling. What I liked about the performance was the way we get a very real sense of the orchestra's particular sound, with a lively but small-ish string section and the fine wind players to the fore, often with characterfully pungent tone.
-Robert Hugill
SVENSKA DAGBLADET, MARS 2017
Orkesterspelet imponerar i Brahms-platta. Brahms Serenades 1 & 2. Betyg: 5 av 6
Denna utmärkta inspelning inleder ett samarbete mellan Gävle symfoniorkester och det finländska skivbolaget Ondine Records. Kompanjonskapet med Ondine innebär ett lyft både för symfonikerna och dess chefsdirigent sedan 2013, spanjoren Jaime Martín. Ursprungligen flöjtist inledde denne sin dirigentkarriär för fem år sedan. Han är förste dirigent för Orquestra de Cadaqués och konstnärlig ledare för Santander International Festival men även en flitig gästdirigent.
Brahms attraktiva orkesterserenader, nr 1 i D-dur op 11 för stor orkester, och nr 2 i A-dur för en mindre ensemble där violinerna utelämnats, hörs sällan eller aldrig i live i Stockholm, men finns på åtskilliga skivinspelningar, varav denna torde vara den första med en svensk orkester.
Genren serenad förknippas med kväll/natt och friluftsmusik (al sereno "i det fria") samt hyllning med vokala inslag. "Nachtmusiken" var Brahms ursprungsbenämning på de två verken. Fyra eller fler satser, därav någon eller några danssatser, är ett typiskt drag. Undantag utgör Hugo Wolfs ensatsiga "Italienska serenad". Vanligen spänner besättningen från stråkkvartett till kammarensemble, och det var som oktett Brahms hade tänkt sig sin första serenad. Senare expanderades den dock till symfoniskt orkesterformat. I kontrast till genrens ofta lättsamma ton gav Mozart några av sina serenader, som K. 361, "Gran Partita" och K. 388, "Nacht Musique", en djupare prägel. Impulsen till sina serenader fick Brahms när han 1857–1859 ledde sångföreningen vid hovet i Detmold, och då hörde Mozartserenader utförda av hovkapellets blåsare.
Orkesterspelet imponerar överlag, men vissa detaljer kunde gjorts bättre, som hornsolot i D-dur-serenadens inledning. Det blir för påfluget, elegantare hade det blivit om hornisten rättat sig efter partiturets dynamiska beteckning: piano. Då hade man fått en behaglig fjärrverkan istället för ett konventionellt öppningsmodus. I övrigt finns ingen anmärkning på horninsatserna. Till de avsnitt som höjer sig hör en finkänslig dialog mellan oboe och klarinett ett femtiotal takter före slutet i A-dur-serenadens första sats.
Om Martín valt ett något långsammare tempo i samma serenads adagio, en av de stämningsfullaste orkestersatser som Brahms komponerat, hade den nattliga atmosfären fördjupats. Något mer tyngd hade även gynnat D-dur-serenadens första scherzo, medan de två små menuetterna knappast kan göras bättre, klang, känsla och tempo smälter ljuvt samman.
Några randanmärkningar till framföranden som överlag präglas av ett mycket bra orkesterspel. I höst släpps nästa utgåva på Ondine, körsånger av Brahms med Eric Ericsons kammarkör och Gävle symfoniorkester.
-Lars Hedblad
THE ARTS DESK, 1 APRIL 2017
Romantic orchestral music and life-enhancing sounds from a master melodist
Brahms: Serenades 1 & 2 Gävle Symphony Orchestra/Jaime Martín (Ondine)
You know within seconds that this release is going to be good: droning string fifths introducing the catchiest of horn solos, the tune echoed in some style by a winningly perky clarinet. This is Premier League playing, and discovering that it's from an orchestra you've never heard of adds to the pleasure. Brahms's two Serenades are terrific pieces and don't get heard anything like as often as they deserve. Happily, both are on this disc, wonderfully performed by Sweden's Gävle Symphony Orchestra under Spanish flautist-turned-conductor Jaime Martín. They're early works, predating Brahms's official Symphony No 1, though the expansive, six-movement D major Serenade has a symphonic sweep. An 1883 performance in Vienna prompted a critic to describe it as "a charming idyll that makes one forget all the grumblings of everyday life", but Martín's reading doesn't ignore the fleeting shadows. The fierce minor key statement of the first movement's theme before the recap is startling, making its official return more joyous. The Adagio non troppo charms, and the rambunctious faster movements twinkle – sample the fifth movement's unbuttoned horn calls. All wonderful.
As is the A major Serenade. Scored for smaller forces, Brahms's string section omits violins, the darker, more introspective sound offsetting the music's ebullience. The winds dominate, Brahms consciously looking back to Mozart's wind serenades. It's delectable music, the faster movements showcasing this composer at his most affable and unbuttoned. Irresistibly cheeky clarinets are a highlight in the last movement, along with prominent piccolo trills. An exceptionally entertaining disc.
-Graham Rickson
MUSIQUE POR TOUS, QUÉBEC, 27 MARS 2017
Brahms, sérénades op.11 et op.16, la dynamique du mouvement.
Johannes Brahms (1833-1897)
Sérénades n°1 et n°2 pour orchestre op. 11 et op.16
Orchestre Symphonique de Gävle, Jaime Martin, direction.
Ondine ODE 1291-2, enregistrements mai et octobre 2015.
Les deux sérénades pour orchestre de Brahms sont comme des laboratoires d'instrumentation et de composition. Ne s'étant pas attaqué à une symphonie à cause de l'esprit de « Beethoven», le jeune Brahms trouva dans ces sérénades un moule plus flexible où pouvoir faire des explorations dans le domaine de l'orchestre. Comme beaucoup d'autres œuvres du compositeur, elles subirent un processus de revision avant d'être finalement publiées. La maitrise de la forme se fait en écrivant. Brahms le savait très bien, mais le défit de composer pour l'orchestre pur, sans autre appui dramatique que son langage, était une tâche non mineure pour lui. Il exprima à son ami Joachim le désir de transformer la première sérénade en symphonie, mais finalement il se gardera de le faire comme si une voix intérieur lui disait que pour sa première symphonie une autre composition devait s'imposer.
Si vous ne connaissez pas ces deux œuvres superbement bien écrites, je vous encourage à choisir cette version de l'Orchestre Symphonique de Gävle (Suède), très bien enregistrée, avec un son très chaleureux, qui rend justice à une partition absolument inspirante.
Bravo aussi à son chef Jaime Martin, qui a imprimé à cet enregistrement une dynamique disons décontractée, pour faire ressortir les mélodies formidables que ces deux partitions possèdent.
Pour Brahms, comme pour d'autres créateurs, l'évolution n'est pas nécessairement un changement radical. Mais bien au contraire, c'est une prise de possession des moyens de création de la génération précédente.
-Philippe Adelfang
GRAMOPHONE, MAJ 2017
BRAHMS Serenades Nos 1 & 2
First impressions are wholly positive. Without sounding uncultivated, the Gävle Symphony Orchestra catch nicely the outdoorsy good humour of the D major First Serenade's opening melody, shared to an earthier degree by the second theme of the Scherzo, as if it belonged to Nielsen or Stenhammar. I like the Gävle strings' trenchant leap into the development section, and they maintain a fine control of those oscillating figures that in serene altitude are now more associated with Bruckner, and in the bass, Dvořák. Only when turning to the Mahler Chamber Orchestra and Claudio Abbado in that Scherzo do other aspects of the music shyly emerge: hesitant, interior qualities, a burr to the violas' phrases which question and counter the silvery legato of the violins and flutes.
Jaime Martín is not seeking (or at least does not find) hidden depths in the Adagio, which flows in unaffected fashion at a tempo that makes better sense of the double-dotted lilt to the accompaniment than the thickly insistent tread of Abbado's first recording with the Berlin Philharmonic. The Stockholm Philharmonic and Andrew Davis show that the movement can work its magic at an even swifter tempo if the playing is truly quiet and tender.
Ondine's recording, made in the orchestra's own distinctive, flat-domed hall, allows plenty of air around music whose horn-led ebullience is rarely stilled for long. In Berlin, the Scherzo of the A major Second Serenade is a little thick-set and blurry compared to the irrepressibly buoyant solo winds in Gävle. Martín again pays heed to the non troppo part of the following Adagio passacaglia and, like Davis, throws light on any number of reference points – backwards to Beethoven and Schumann, and forwards to Brahms's own, more symphonically developed works (including the piano concertos). It's a disc to raise the spirits.
-Peter Quantrill
CLASSICAL MUSIC MAGAZINE, APRIL 2017
Brahms Serenades, 4/5
This release marks the start of a Brahms cykle from this fine orchestra and its relatively recent principal conductor, and these are vibrant, gutsy readings of the two ´pre-symphonies´. The resonant recording emphasises that very gutsiness, sometimes at the expense of subletly and freshness, but there is no denying the power of these readings. In fact that momentum suits the less well-known second serenade, which comes across as the more memorable.
KLASSIK HEUTE, 21 MARS 2017
Brahms Serenades 1 & 2
Künstlerische Qualität: 8/10
Klangqualität: 9/10
Gesamteindruck: 8/10
Diese Produktion stellt mich vor ein ungewöhnliches und interessantes Problem. Wenn ich die beiden Serenaden, wie sie Jaime Martin, dem Cover zufolge die dirigentische Antwort auf George Clooney, mit dem wackeren Symphonieorchester der mittelschwedischen Küstenstadt Gävle aufgenommen hat, unter Zuhilfenahme der Partituren verfolge, entdecke ich so manche Erbse, die ich an dieser Stelle ab- und aufzählen könnte. Dem einen oder anderen crescendo-decrescendo fehlt die atmende Tiefe, die Unterschiede zwischen einfachem und doppeltem Forte sind nicht immer so deutlich, wie das vom Komponisten vermutlich gemeint war, die Phrasen dürften mitunter subtiler gestaltet, die Tempi hier und da ein wenig verhaltener genommen sein – und verschiedentlich gerät auch ein Solo der an sich sehr guten Bläser starrer, als es das eingedruckte „espressivo" haben möchte. Doch ungeachtet dieser Defizite – oder vielleicht sogar: wegen derselben – mag ich die Einspielung außerordentlich. Der insgesamt burschikose Ton mit seinen herzhaft schroffen Kanten und seiner unsentimentalen, dabei aber keineswegs lieblosen Grundeinstellung zum Geschehen kommt vor allem dem gern ermüdenden Opus 11 zugute, aus dem sich, wenn man's so angeht wie die in Gävle versammelten Kräfte, von der Pastorale bis zur Tarantella eine erstaunliche Menge an echtestem Brahms herausarbeiten läßt: der mit Beethoven tanzt, mal das Scherzo des zweiten Klavierkonzerts, mal den Hornruf aus dem Finale der ersten Symphonie vorkostet, in unverwechselbaren rhythmischen Überlagerungen seine Muskeln zeigt und andererseits auch als Sänger durchaus einzunehmen weiß, ohne dass er unter dem leise tränenden Auge zum Publikum hinüber blinzelte, um die Wirkung seiner Ergüsse zu prüfen ...
Mit den entsprechenden Modifikationen gilt ein Gleiches für das Opus 16. Da haben es mir besonders der schumanneske „Schmiß" im Scherzo mit seinem delikaten Trio, das an vierter Stelle stehende, federnd spukhafte Quasi Menuetto und das charmante Finale angetan, in dem die „Kapelle" mit vernehmlichem Behagen ihre unterhaltenden Aufgaben beendet – derweil ich mich zwischen der objektiven 7,5 und der subjektiven 9,8 zu einer glatten 8 für die musikalische Leistung durchringe: Schließlich habe ich mich selten mit den beiden Serenaden so gut amüsiert wie in dieser sympathischen Aufnahme aus dem schönen Norrland.
-Rasmus van Rijn
THE TIMES, 5 MARS 2017
Brahms Serenades NOS 1 and 2
Gävle Symphony Orchestra,cond Jaime Martin Ondine ODE1291-2
Brahms called his serenades "Nachtmusiken", like Mozart's celebrated "Eine Kleine ...". They are early works, written in the golden boy of German music's mid-to-late twenties as his first substantial orchestral pieces. The first, in D, is longer than some of his later symphonies, but is characteristic Brahms, overflowing with inspired melody and glorious horn writing. Perhaps more protracted than its A major companion, this gets a winning performance from the Swedish orchestra and its affectionate Spanish maestro.
-Hugh Canning