Det skiner ett kraftfullt ljus över toppen på häcken. Långt över mitt huvud är häckens blad inte längre somrigt gröna, de fångar istället ljusets hösttoner och skiljer sig från den mjuka gröna massan runtom mig på marken. Jag låter fingrarna stryka över bladen medan jag rör mig framåt med bara fötter mot fuktigt gräs. Nästa hörn syns framför mig, jag ökar takten, följer häcken fram och vänder runt i en vänstersväng. Ingen där. Återvändsgränd.
Jag ser in i den gröna väggen framför mig, hör vinden blåsa upp därinne och känner hur den bjuder upp till dans. Den för mig tillbaka genom labyrinten i virvlar, med en arm om min midja och en hand i min. Vi roterar om oss själva till musik som spelas någonstans i fjärran. Vi rör oss närmare, dras mot musiken som tonas ut. Vindens grepp om mig mjuknar, en sista virvel, sedan en kysst hand och en bugning så är den borta.
Jag ser mig omkring, lämnad vid ett vägskäl. Det prasslar bland häckens lägsta grenar, en vit svans försvinner in i skydd av bladen. Om jag svänger vänster leds jag in i en lång passage, jag väljer den högra vägen istället. Det är bara några få steg, två virvlande varv runt min egen axel, tills jag når fram till en ny delning i vägen.
Jag hör skratt komma från den högra sidan. När jag smyger närmare den vänstra hörs musiken tydligare. Fiolerna slår igenom och får sällskap av ett högt, lyckligt skrattande från vägen bredvid.
Skratten lockar mig och jag söker mig åt deras håll. Labyrinten för mig i en vid båge allt djupare in i dess underliga värld. Jag kan se hur den väg mina fötter bär mig fram på snart får ett abrupt slut. Rakt över stigen står en vägg av grenar och blad, från grönt till rött och gult på toppen. Ju närmare jag kommer desto tydligare ser jag hur stigen fortsätter in under väggen, att där är fotspår som går rakt igenom bladverken. Skratten ekar i labyrinten igen och jag kliver framåt, rakt genom häcken. Som om den inte fanns.
Gräset byts ut mot ett schackrutigt stengolv, labyrintens trånga gångar mot en öppen plats. I mitten står en fontän och spelar sin porlande, plaskande sång, med detaljer som smådjur och änglar förevigade i stenen. Vid första anblicken ser det ut som om kaninens vita svans rör sig, men när jag sträcker fram handen möter den bara stilla, kall sten. Bakom fontänen knakar det till och den kompakta häcken delar sig på mitten, öppnar sig som en port och skapar en väg till det stora slottet där orkestern spelar, skratten smittar och gästerna sprider kyssar och hemligheter mellan varandra.
Änglarna i fontänen ler åt mig när jag skyndar mot slottet. De ser på mig när porten i häcken stängs. Jag vänder mig tillbaka mot fontänen där en ny väg öppnats tvärs igenom den labyrint jag dansat mig igenom för att komma hit. Jag kan höra slottssorlet och skratten bakom mig. Jag tar fart och rusar, springer, kastar mig fram över den öppna vägen. Ett skratt bubblar upp inom mig och när jag nått utanför labyrinten kastar jag mig skrattande ut över havet som dykt upp framför mig. Jag fångas upp av musiken och svävar in i min egen värld.