Aaron Copland Fanfare for the Common Man
1900-1990

I förordet till en tryckt samling av fanfarer skrev chefdirigenten för Cincinnati Symphony Orchestra, Eugene Goosens följande: ”Sommaren 1942 beslöt jag mig för att göra ett experiment ... Jag skrev därför till ett antal kända amerikanska tonsättare och bad dem komponera patriotiska fanfarer att framföras vid konserterna under säsongen 1942/43. Inte färre än arton tonsättare bidrog omedelbart med fanfarer för olika instrumentkombinationer …”
Nio av dessa fanfarer var skrivna för brass och slagverk. Den första fanfaren i häftet är Aaron Coplands Fanfare for the Common Man – fanfar till meninge man. Den gör samma starka verkan idag som den gjorde vid tiden för USA:s ingripande i andra världskriget, då den var avsedd att ge moraliskt stöd inte bara åt de amerikanska soldaterna, utan även åt hela nationen. Fanfaren fullbordades i Oakland den 6 november 1942 och uruppfördes i Cincinnati den 14 mars året därpå.
Fanfaren fick dessutom nytt liv när Copland bakade in den i finalen till sin tredje symfoni, och när gruppen Emerson, Lake and Palmer gjorde en popversion av den.

Michael Torke Copper för brasskvintett och orkester
f 1961

Amerikanen Michael Torke har på kort tid kommit att betraktas som en av de ledande tonsättarna i sin generation. Hans framgångar har sin grund i att han komponerar en direkt och tilltalande musik, utan hörbara filosofiska krångligheter. Och ändå är det just filosofiska resonemang som visat honom vägen. Det är Ludwig Wittgensteins tankar om olika begrepps betydelse som styrt honom. Det är inte en definition som talar om för oss vad något är, utan ett språks genom generationer ackumulerade uppfattning.
Torke har försökt överföra detta resonemang på musik och funnit att det måste resultera i att så ofta som möjligt använda tonika och dominant i det harmoniska uttrycket – de är de enklaste, mest direkta och mest tilltalande tonerna. All Torkes musik är således utåtriktad, tilltalande och i bästa mening folklig. Här finns en rytmiskt upprepad puls och klara harmonier Om Torke uppfattar att musik är förknippad med vissa färger, så är det helt enkelt därför att han ser det på det sättet. Många av Torkes verktitlar knyter verkligen an till färger: Green, Purple, Ecstatic Orange, Bright Blue Music. Naturligtvis ligger det nära till hands att anta att ett verk med titeln Ash är något dovare i klangen.
En serie verk knyter mer an till olika material, men även dessa är förknippade med färger: Brons, Rost, Skiffer, Träkol och kvällens verk Koppar från 1988, uruppförd av Empire Brass Quintet tillsammans med Detroit Symphony.

Karel Husa Konsert för brasskvintett och stråkar
f 1921

Karel Husa studerade musik i Prag under första hälften av 1940-talet, och hyllade sin födelsestad i kompositionen Music for Prague 1968, ett verk som spelats över 5000 gånger. Att han studerade musik berodde på att nazisterna hade stängt all ingenjörsutbildning, medan musikstudier ansågs ofarliga och fortfarande erbjöds. Han valde uppenbarligen rätt, för han blev så fängslad av musiken att han drog vidare till Paris och studier för Honegger och Nadia Boulanger. Framgångarna lät inte vänta på sig när hans musik spelades på internationella musikfestivaler, och 1954 kallades han till Cornell University i New York som professor i komposition, orkestrering och dirigering. Han blev amerikansk medborgare 1959 och i sitt nya hemland tilldelades han bland annat Pulitzerpriset för sin tredje stråkkvartett.
Husa kom särskilt att intressera sig för blåsare. Han har komponerat ett flertal uppmärksammade verk för blåsorkester, och han har låtit blåsare vara solister i åtskilliga stycken. Han har bland mycket annat skrivit en saxofonkonsert, en trumpetkonsert och en konsert för slagverk och blåsorkester, samt kvällens konsert för brasskvintett och stråkar. Denna konsert beställdes 1965 av New York Brass Quintet som tänkte ta med den på en europaturné, men av någon anledning kom den inte att uruppföras förrän 1970 då en kvintett med studenter från New England Conservatory framförde den tillsammans med Buffalo Philharmonic.

Peter Tjajkovskij Symfoni nr 4 f-moll op 36
1840-1893 Andante sostenuto
Andantino in modo di canzona
Scherzo (Pizzicato ostinato)
Finale: Allegro con fuoco

Tjajkovskij skrev sin fjärde symfoni under vintern 1876-77, och därmed inledde han sin sena symfoniska stil; den som skulle kulminera i de djupt personliga och tragiska symfonierna nr 5 och 6. I fjärde symfonin hittar man fröet till denna utveckling. Han hade nyligen brevledes fått kontakt med den förmögna änkan Nadezhda von Meck, vilken han aldrig träffade, men ändå uppehöll en intensiv brevkontakt med under decennier. Hon gav honom ett generöst tilltaget årligt ekonomiskt underhåll. I maj 1877 skrev han i ett brev till henne: ”Jag är helt absorberad av min symfoni, vilken jag påbörjade i vintras. Jag skulle vilja dedicera den till Er, för jag tror ni i den hittar ett eko av era innersta tankar och känslor.” Men symfonin blev inte färdig då. Han avbröt arbetet för att istället hänge sig lika fullständigt åt operan Eugene Onegin. Dessvärre fick han sedan i verkliga livet uppleva de fasor som tagit form på operascenen: han kastade sig huvudstupa in i ett katastrofalt äktenskap med påföljande självmordsförsök och flykt till Italien. Han orkestrerade symfonin i Venedig och San Remo, och han var fortfarande kvar i Italien när symfonin urupp¬fördes av Nikolaj Rubinstein den 22 februari 1878.
”Du frågar om symfonin har ett program. Som regel besvarar jag sådana frågor negativt och ett mer korrekt svar är verkligen inte lätt att ge. Hur ska man kunna hitta ord för de vaga känslor man haft i tankarna under arbetets gång? Utvecklingen är helt lyrisk, den sipprar ur en konstnärs själ i musik precis som en poet formulerar sig i ord. Skillnaden är att musik till och med är subtilare än ord när det gäller att uttrycka otaliga fina skiftningar i känsla och humör… Men denna symfoni har ett program, åtminstone är det möjligt för mig att i ord skissa vad musiken vill skildra… naturligtvis bara ungefär. Introduktionen rymmer fröet till hela verket, idén ur vilken det hela växer. Det representerar ödet, den mäktiga kraft som hindrar vår strävan efter lycka…”
Första satsen handlar om livet som helhet, om krassa realiteter, glada drömmar och högtflygande visioner, men lugnet lägger sig. I andra satsen skildras den melankoliska längtan som lägrar oss i ensamheten efter en dags arbete. Den är vacker men sorgesam och man förlorar sig i minnen. Ett nordiskt vemod sprider sig över den melodi i oboe som inleder satsen. Tredje satsen är mest broderi över grundlösa tankar, sådana man får när man druckit en del. Konstiga griller fyller snart sinnet. Det är en utåtriktad och glad scherzosats som utmärkes av stråkarnas pizzicatospel. När du inte själv kan hitta lyckan, sök den hos andra; det är motivet för finalen. Rör dig bland massorna. Han brister ut i det mest bombastiska utspel. Som melodiskt motiv inför han den ryska folkvisan ’På ängen stod en liten björk’. Det finns grader av lycka, stor och liten. Finn tröst i andras lycka och ditt liv blir uthärdligt. Sådana tankar fyllde Tjajkovskij under arbetet, och det resulterade i en gripande bekännelse. Symfonin blev ett sätt för honom att skriva av sig sin djupa depression och förtvivlan.
Stig Jacobsson