Inocente Carreño (F 1919)
Margariteña 1954

Den venezolanske tonsättaren Inocente Carreño föddes i Porlamar på ön Margarita. Han utbildade sig först till hornist och studerade komposition för Vicente Emilio Soja, och blev med tiden en av sitt lands främsta nationalromantiska tonsättare, vid sidan av beundransvärda insatser som trumpetare i olika musikkårer och orkestrar, arrangör, dirigent och musikvetare. Han dirigerade många orkestrar i Sydamerika men också i Beethovenhalle i Bonn.
1932 lämnade han hemtrakterna för att slå sig ner i Caracas, som sedan kom att bli basen för hans verksamhet. Men han var starkt präglad av hembygden och 1954 komponerade han det som kom att bli hans mest kända verk, sviten Margariteña, som starkt knyter an till öns folkmusik och som formats med ljusa färger.

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Pianokonsert nr 4 G-dur op 58

Allegro moderato
Andante con moto –
Rondo: Vivace

Det hade gått sju år sedan Beethoven komponerade sin tredje pianokonsert, och under dessa år hade han komponerat violinkonserten, fjärde och femte symfonierna, Appassionatasonaten och mycket annat som utvecklat hans skapande högst avsevärt.
1807 kom så fjärde pianokonserten, hans mest lyriska och personligt innerliga konsert. Genom att mot alla regler låta solisten inleda, och orkestern upprepa huvudtemat i pianissimo, förvirrade han åhörarna så till den milda grad att de fann musiken mycket egendomlig. Dessutom tycks musiken fortsätta på ett oordnat och improviserat sätt. Vi har lärt oss att det är en sann musiker som varit i farten!
Konserten kom bara att spelas två gånger i Wien under tonsättarens levnad: det privata uruppförandet hos furst Lobkowitz i mars 1807 och offentligt i december 1808, vid den berömda konsert då även symfonierna nr 5 och 6 framfördes, samt den stora körfantasin op 80, satser ur C-durmässan och konsertarian Ah Perfido!. Ännu en monsterkonsert! Beethoven spelade själv solostämman och samtida vittnesbörd vet berätta att han spelade med stor impulsivitet och snabbhet.
Första satsen är den mest omfångsrika och här grundläggs konsertens drömmande karaktär. Den långsamma satsen är en kamp mellan ett svagt piano och en stark stråkorkester – ändå kan pianot fira segern i en glad och strålande final där äntligen pukor och trumpeter aktiveras. Detta är ett verk där känsligt finsnickeri dominerar.

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Symfoni nr 9 Ess-dur op 70
Allegro
Moderato
Presto – Largo – Allegretto

Under den långa belägringen av Leningrad under andra världskriget hade Sjostakovitj komponerat sin berömda sjunde symfoni, ”Leningradsymfonin”, och mot krigets slut kom den inte mindre storslagna och heroiska åttonde symfonin som inofficiellt kallas ”Stalingradsymfonin”. Många väntade sig därför att den nionde symfonin i Beethovens anda skulle bli kulmen på en trilogi av krigssymfonier med jublande körfinal – och Stalin själv förväntade sig att tillägnas denna symfoni.
Det är möjligt att Sjostakovitj började tänka på det sätt som antytts, men att han snart kommit underfund med att han inte kunde vara konstnärligt ansvarig för något sådant. Det skulle så småningom visa sig att den nionde symfonin blev hans kortaste, klassiskt renaste och mest spirituella symfoni, i klaraste Ess-dur. I själva verket blev den en ironisk klackspark mot hela etablissemanget.
Symfonin skrevs på kort tid sommaren 1945. Han bodde i Ivanov, vilket var tonsättarföreningens semesterby, dit flertalet betydande tonsättare deporterats. På fritiden spelade han Haydnsymfonier fyrhändigt på piano tillsammans med kollegan Kabalevskij. Den sysselsättningen tycks ha smittat av sig på den nionde symfonin om vilken Sjostakovitj yttrade att ”det är ett glatt litet stycke. Musikerna kommer att älska att spela det och kritikerna blir förtjusta över att hacka på det”. Han hade rätt att det är tacksamt för musikerna för flera av dem får trevliga solistuppgifter, men när det gäller kritikerna så har också dessa i efterhand insett verkets stora konstnärliga kvaliteter. Men Stalin lär ha blivit ursinnig.
Nionde symfonin blev en sinfoniettaliknande scherzomusik som är synnerligen väl genomtänkt och välformad i fem satser, där de tre sista spelas i en följd. I sista satsen finns trots allt en anknytning till kriget, det krig som nu var över och som ersatts av en fred med stora förhoppningar.
Stig Jacobsson